Sören Olsson skriver om
döden på sin blogg och jag funderade lite jag också när jag läste hans inlägg!
Jag minns när jag var barn. Då funderade jag otroligt mycket på var jag befann mig innan jag fanns till. För mig var det inte så ofattbart att jag skulle dö och försvinna. Men det där innan. DET tyckte jag var något helt otroligt fascinerande. Fanns jag innan? Jag föreställde mig en plats där det inte fanns något utan att min själ bara svävade omkring i något vitt och att en liten tråd sedan drog mig in i min kropp när jag blev till!
När jag precis lärt mig prata berättade jag ofta långa historier om hur det var när mormor var liten och jag var stor. Jag minns inget av det där själv. Jag var väl max 2 år gammal. Kanske fanns jag när mormor var liten? Vem var jag då månntro? Det fantiserade jag också mycket om när jag hade mina innan-livet-tankar. Återföds man?
Jag har aldrig varit rädd för döden och har inga direkta problem att prata om det. När jag pratar om det så dyker dock vetskapen upp om att väldigt, väldigt många är väldigt, väldigt rädda för att dö. Vissa tänker på det varje dag.
När jag var Pippi på ALV pratade jag ibland med barn vars föräldrar var döda. Vid ett tillfälle kom en liten flicka fram till mig och sa:
Pippi! Min mamma är också död så jag vet hur du har det. Alla vuxna som stod runt omkring drog efter andan och fick flackande blickar. Visst sög det till i bröstet på mig också. Stackar baaarn... Sedan insåg jag att jag var Pippi och Pippi går inte runt och ojjar sig. Vi började prata glatt om det i stället. Alla barn hängde på och vi sprang omkring och pratade om våra mammor som satt på ett moln och vinkade till oss. Att de nog var kompisar där uppe. Flera hundra barn vinkade tillsammans till våra döda mammor och vi skrattade och ingen tyckte döden var läskig. Förutom de vuxna... Så vad händer när man blir vuxen, varför är det då döden blir så otäck att prata om? För att vi närmar oss den? Eller är det för att ingen vuxen vill prata om döden medans vi är små och därför bygger vi upp rädslan? Som bekant är man ju ofta lite rädd för saker man inte känner till!
Det som skrämmer mig med döden är snarast att andra ska dö. Människor jag vill ha kvar här hos mig. Sorgen. Men döden i sig tycker jag inte känns otäck. Dör jag och försvinner och inte finns så lider ju inte jag av det. Finns det något slags liv efter döden så är ju det häftigt och spännande, men inget jag behöver veta något om i nuläget när livet är mer aktuellt!
Det skulle vara trist om hela den här bibelhistorien visar sig vara sann eftersom jag lever ett syndigt liv och eventuellt blir placerad i helvetet. När jag konfirmerade mig ifrågasatte jag just det där till prästen.
Om jag var snäll men inte trodde på Gud och allt leverne som hör därtill, hamnar jag i helvetet då? Ja, sa prästen.
Men om jag är jätteelak och dum men tror på Gud och tillber honom och går i kyrkan. Hamnar jag i himlen då? Ja, sa prästen. Och där lyckades prästen inte fånga mig och min tro alls.
Jag får i alla fall trevligt sällskap i helvetet, sa jag och prästen suckade!
Döden kanske är ett skelett i svart kåpa som man kan spela schack med? Vad tror ni på? Är ni rädda för att dö?
I december är det bara butikspyssel som gäller och så ska jag installera mig ordentligt i min ateljé! Jippi! Hoppas tiden räcker till! Jag känner inte att tiden räckte till idag. Jag vill pyssla och göra fint här hemma. Men det går inte... Suck! Här är bara stökigt och skitigt och tråkigt. Hoppas jag hinner lite på onsdag! Nästa lediga dag är nästa lördag. Känner att det kommer bli en trött vecka för mig, igen...
Då gott folk var det dags för första advent, eller första söndagen i advent som det också heter. Kyrkoåret börjar och vi närmar oss jul. Jesus fyller snart år och jag ska jobba i butiken. Folk har fått lön under veckan, det är skyltsöndag och det finns en risk för julklappshysteri. Idag kommer tomten ha mycket att göra!
Jag blir ju lite orolig såklart. Han har spytt 9 gånger på 1,5 dygn. Men så länge hans allmäntillstånd inte är dåligt så brukar det inte vara akut. Han äter, han dricker och han la sig nästan i mitt knä i natt av mysighet. Och det ska ni veta att dessa katter aldrig gör annars. Ligga i knä, bli lyft! NNNNNNNOOOOOOOOOOOOOOO! Men de börjar mjukna! Staffan tränar Lillen med så många knep han kan komma på!
Äppelmuffins med kanel, ingefära och kummin! Det blev mycket gott ska ni veta. Jag hade i vetemjöl, boveteflingor och vetekli. Lite ägg, lite salt, lite mjölk, lite bakpulver och tjoff, tjoff så var de klara! Mums!
Nähää... Om man skulle ta och titta på idol nu då. Hejja Mariette! Det är ju Staffans kompis så då är jag lite partiskt!
Jag åt veggibacon som pålägg på mackan i morse. Jag hade inget annat hemma. Och hua... Snart kommer jag aldrig vilja äta det mer i hela mitt liv. Som jag rapar! Suck! Jag har börjat tröttna på veggibacon nu.
Jag äter vegetariskt till jul! Jag är ju trots allt vaccinerad!
